Om sexrevolution i SVT Debatt

Ikväll kl 22.00 i SVT1 debatterar jag sexuell revolution tillsammans med bland annat krönikören Charlotta Levay, populärpsykologen Eva Rusz, författaren Birgitta Stenberg och fina mångsysslaren tillika rondpanelskollegan Victor Bernhardtz.

Jag antar att det delvis är Levays artikel i Expressen som har föranlett debatten och mitt svar som gör att jag har blivit inbjuden. Jag ser i alla fall mest fram emot att få träffa coola Birgitta Stenberg…

_____________________________________________________________________________

Ni missar väl inte att läsa på Dagens Konflikt? Läs till exempel Theos text om vårdstrejken.

Hopp och förtvivlan

[Uppdaterad: De gripna släpptes under fredagen.] Europarådet tar ställning för rätten till abort! I onsdags antog rådets parlamentariska församling en resolution som uppmanar medlemsländerna att garantera rätten till laglig och säker abort. Det här är en mycket glad nyhet för alla som kämpar för kvinnors mänskliga rättigheter och särskilt för de kvinnor i Polen, Irland och Malta som tvingas genomgå oönskade graviditeter eller hänvisas till aborter i lönndom som kan vara farliga och alldeles för dyra. Resolutionen är inte bindande och inget land kan tvingas att ändra sin lagstiftning utifrån det aktuella beslutet.

Men liknande initiativ i Europarådet har tidigare legat till grund för införandet av antidiskrimineringslagar och avskaffandet av dödstraffet i Europa. Förhoppningsvis är det här ett steg mot att öka kvinnors makt och inflytande i samhället, i politiken och i arbetslivet, säger RFSU:s generalsekreterare Åsa Regnér i ett pressmeddelande.

Tack. För det behövdes en glad nyhet den här veckan.

Dagen innan Europarådet antog denna viktiga resolution lyfte nämligen ett chartrat plan från Bromma flygplats för att deportera en man till tortyr i Eritrea. Det är minst sagt intressant att den svenska staten lägger så mycket resurser på att trotsa FN:s flyktingorgan UNHCR - som uttryckligen har vädjat om att mannen ska få stanna i Sverige och rekommenderar att ingen mot sin vilja skickas tillbaka till Eritrea. Det är intressant att man väljer skammen som en internationell blixtaktion från Amnesty innebär, för att få slippa ta sig an en person med uppenbara asylskäl. Det är intressant att Sverige återigen väljer att bryta mot FN:s tortyrkonvention och samtidigt tycker att vi kan läxa upp Kina för deras brott mot mänskliga rättigheter.

De hedervärda människor som i tisdags tog sig in på Bromma för att protestera mot avvisningen sitter fortfarande häktade. Slut upp i eftermiddag och protestera mot detta och mot Sveriges sjuka flyktingpolitik!

Mynttorget fredag kl 16.00

Dagens Konflikt!

Nu lanseras Dagens Konflikt, bara att gå in och läsa!

Det som utmärker vänsterns många idétraditioner är att de alla bejakar konflikten. Den inte bara erkänner samhällets inre konflikter utan ser dem som historiens främsta drivkrafter. Demokratin är det främsta exemplet på framsteg som tvingats fram av vänsterns konfliktbejakande idégrund. En förståelse med motsättningar och konflikter som grund är den enda möjligheten för en progressiv politik. (…)

Dagens Konflikt är en nättidning, från Tankesmedjan Konflikt, som samlar en bred och ifrågasättande vänster. Här kommer du att ta del av initierade analyser, essäer, upprop och debattartiklar…

Om sexrevolution i Expressen

Charlotta Levay skriver på debattsidan i fredagens Expressen att 68-generationens “sexuella revolution” har varit till mer skada än nytta. Den har enligt Levay lett till sjukdomar, aborter och ett kallt och hjärtlöst samhälle där vi har reducerats till “utbytbara sexleksaker”. Bristen på maktperspektiv är inte oväntat - Charlotta Levay är trots allt konservativ - men att det skulle vara så fullständigt bedövande fick till och med undertecknad ur balans.

I dagens tidning svarar jag henne genom att tacka för den sexuella revolutionen och samtidigt hävda att den är långt ifrån avslutad.

Den som inte ser sex som en moralfråga utan som en fråga om makt, frihet och jämställdhet kan nämligen inte vara nöjd med dagens tillstånd, där kvinnors kroppar reduceras till varor på en marknad, där unga kvinnor systematiskt nedvärderas och där våldtäktsoffer enligt domstolar får skylla sig själva om de inte före övergreppet levt fläckfria och kyska liv.

Handlingsutrymmet för män och kvinnor är ännu i dag ojämlikt på alla områden inklusive det sexuella, men det är inte denna maktobalans som upprör Charlotta Levay. För en moralist är det själva lusten och friheten som hotar, inte frihetens ojämlika fördelning. Kompisknullande och “promiskuitet” är något dåligt i sig och ett hot mot en samhällsordning där sex förutsätter kärlek och unga människor (läs: kvinnor) ska spara sig för det “fina” sexet mellan två olikkönade personer i en stabil och monogam relation.

________________________________________________________

Andra bloggar om: sexuella revolutionen, könsmakt, feminism, abort, preventivmedel

Konflikt: Akuhujan åker tunnelbana, Kim Müller pratar MLK och Vida Latina rapporterar om latinska bråk. Slutstadium, Undet täcket, Vardagspussel, Petter, Red Metal, Autonoma Kärnan, och Samhällsfeber uppdaterar också.

Asylkassan behöver pengar!

Rätten till fri rörlighet är för oss oskiljbar från rätten att delta i samhällslivet under jämlika förhållanden. Tills dess att nationsgränserna har avskaffats arbetar vi därför för att alla människor som befinner sig inom en stats gränser ska ha samma sociala, politiska och ekonomiska rättigheter samt skyldigheter.

Nätverket Ingen Människa är Illegal arbetar för att direkt stödja människor som söker uppehållstillstånd i Sverige eller som av den svenska migrationspolitiken tvingats gå under jorden. ImäI:s lokalgrupp i Uppsala, där jag tidigare var aktiv, meddelar att de för tillfället har extremt ont om pengar och vädjar till alla som har möjlighet att bidra till asylkassan. Gruppen har svårt få in så mycket att det räcker till mat och hyra för de människor de har kontakt med och stöder. Varje krona betyder mycket, ge åtminstonde en tjuga!

Bankgironummer 5282-6179

________________________________________________

Att Fastighetsanställdas förbund fick papperslösa utvisade rapporterade LO-tidningen om i fredags. Jag har pratat med Fastighets och skrivit vidare om saken i senaste numret av Arbetaren, med en något annan vinkel än hos storfackets husorgan. Den som köper papperstidningen får ett tjockt dubbelnummer med islamofobispecial där Bella Frank “reser runt i det bruna Europa”. Missa inte!

Vår tids slavar

Petter Nilsson som är min kollega från Tankesmedjan Konflikt (lanseras inom kort) skriver idag oerhört bra på Expressens debattsida. Det handlar om organisering av papperslösa och den position som facket oundvikligen måste ta.

Gränserna går inte bara mellan länder utan rakt genom dem, mellan arbetare med rättigheter och arbetare utan rättigheter. Sättet att förbättra situationen för papperslösa i dag är genom facklig organisering - inte för att det är humanistiskt riktigt utan för att den svenska arbetarklassens och de papperslösas villkor är intimt sammanlänkade. Riktigt så enkelt är det förstås inte.

I det enskilda fallet kan papperslösa och svenska arbetares intressen tyckas stå i motsättning - även löner långt under de svenska kollektivavtalsnivåerna kan vara högre än i landet de kom ifrån. Så hävdar man att organiserandet av papperslösa hotar den svenska arbetarklassens position. Även det är ett argument som går tillbaka till tiden för slaveriet. När slavarna frigjordes så hotades den vita arbetarklassen, när kvinnorna trädde in på arbetsmarknaden hotade de männen och så vidare. Det är inte så att det inte stämmer - förekomsten av svaga grupper hotar arbetarklassens styrka. Men arbetarrörelsens svar måste vara att samarbeta med de utländska arbetarna.

Läs!

Den okunniga högern

Jag vill gärna undvika att reducera den här bloggen till en plats där högerns utspel och tokerier redovisas och kritiseras. Vänstern ska inte acceptera den borgerliga dagordningen eller inskränka sig till att blott reagera på sådant som motståndaren lägger fram. Detta är en rimlig och konstruktiv utgångspunkt, men svår. För efter denna disclaimer kommer just en sådan reaktion som jag egentligen vill hålla mig för god för.

Den senaste veckan har som bekant flera liberala debattörer tagit ställning för SAC:s blockad av Lilla Karachi och tagit avstånd från fackbashing och stödätning från höger. (Se Neo blog, Mattias Svensson och Edvin Alam). Det spelar naturligtvis ingen roll i praktiken, eftersom syftet med facklig kamp knappast är borgerligt godkännande, men man bör veta att uppskatta (och lära sig av!) när folk erkänner att de har fel.

Det är dock skönt att se att MUF Stockholm fortfarande är en röst för stark rättvisa.

MUF Stockholm står för ett samhälle där man löser rättsliga tvister genom förlikning eller ett opartiskt rättsväsende. Delar man den åsikten har det enda rätta varit att stödja Lilla Karachi.

Eller var det rättvisa för den starke? Problemet med högern är hur som helst inte deras ofelbara impuls att ställas sig i klacken på de gynnades sida - detta är ren klasspolitik och fullständigt logiskt utifrån deras intressen. Problemet är att de är så satans okunniga. För att citera Peter Wennblad, redaktör för det liberala magasinet Neo:

Man kan tycka vad man vill om syndikalisterna tillämpning av fackliga rättigheter – man vinner knappast folkligt stöd med glåpord mot restauranggäster – men rätten till indrivningsblockad är inskriven i lag. Och bör nog så förbli – om arbetsmarknadskonflikter skulle börja lösas i rättssal istället för i förhandlingar mellan parterna skulle domstolsväsendet snabbt drabbas av ärendeinfarkt.

Man kan naturligtvis se muffarnas reaktioner på syndikalisternas lagstadgade blockad mot Lilla Karachi som någon typ av borgerlig civil olydnad mot fackens lagliga “maffiaverksamhet”. Men jag tvivlar på att de ser det så. Jag är ganska övertygad om att de har en tämligen vag uppfattning om hur regelverket på arbetsmarknaden egentligen ser ut i Sverige, vilket gör den konstruktiva dialogen lite problematisk. Om nu någon såg några strategiska vinster med att överhuvudtaget diskutera fackliga rättigheter med borgare.

_______________________________________________________________

Arbetaren har skrivit en massa om Lilla Karachi.

Andra intressanta bloggar om: Fackliga rättigheter, arbetsmarknad, MUF, Lilla Karachi, politik

Nya konflikter hos Kim Müller, Petter, Vardagspussel, Red Metal och Slutstadium.

Sverige är fantastiskt

Jamil Burhan anses vara en fara för sig själv och är därför placerad på häktet i Österåker, rapporterar Yelah. De svenska myndigheterna anser däremot inte att det finns någon fara i att skicka honom till Eritrea, där tusentals människor enligt Amnesty “sitter i hemliga fängelser utan åtal eller rättegång, torteras eller misshandlas regelbundet”.

Det är ett brott mot FN:s tortyrkonvention att återsända människor till länder där de riskerar att utsättas för tortyr, och Sverige bryter om och om och om igen mot internationell rätt i detta avseende. Amnesty driver sedan några veckor en internationell blixtaktion för Jamil Burhan och för att ingen ska missta sig på hur allvarligt detta är kommer här en förklaring:

Amnesty use Urgent Actions to mobilize thousands of activists worldwide as fast as possible when someone is facing immediate and often life-threatening human rights violations.

Skillnaden mot att skicka Jamil Burhan och andra asylsökande till tortyr i andra länder och att inrätta tortyrkamrar i riksdagshusets källare är högst marginell. Skriv till Dan Eliasson, generaldirektör för migrationsverket, och protestera!

Att sänka ett barn

Liksom Petter känner jag en kall vindil innanför tröjan av ordet “flumskolan”. Ofta nyttjat av smått auktoritäre stridskuken Björklund kan man visserligen tänka sig en nätt guilt by association kring begreppet, men faktum kvarstår - de som talar om att avskaffa “flumskolan” menar inte väl. Efter alla resonemang om bättre kommunikation kring hur eleven “ligger till” och att kunna fånga upp “svårigheter” är det ändå svårt att se att folkpartiets och regeringens skolpolitik handlar om något annat än att så tidigt som möjligt sålla agnarna från vetet och föra var och en till hans rätta fålla. Helt i linje med borgarnas andra skoltanke par préférance - att inte riktigt alla barn och ungdomar behöver teoretisk kunskap utan bör ägna sig åt det handfasta

En privat liten skolhistoria kanske?

När jag var en liten lågstadiesyrra i åttiotalets Sollentuna gick det till en början inte så bra för mig. Bokstavsbarn var bara förnamnet och med den icke diagnosticerade men solklara dampen rasande i kroppen var det lite svårt att sitta still och göra sina räknestenciler. Vredesutbrott, slagsmål, allmän oreda… en massa egen tid hos den tuffa vithåriga stödläraren Eva, fantastiska föräldrar och en känsla av att allt inte var kört och färdigpaketerat där och då - gjorde att den där skitjobbiga sjuåringen blev en tjej som gillade skolan, klarade sig alldeles strålande och aldrig ville sluta läsa och lära sig saker. Men om lilla strulsyrran hade fått ett papper som hade deklarerat att hon inte duger och att det liksom inte är så lönt att ta tag i henne eftersom hon inte duger hade hon kanske inte tyckt att det hade varit så roligt att get her act together, eller vad tror ni?

Björklund tror kanske på allvar att det är en quick fix att sätta betyg på elever som inte klarar sig bra i skolan, men då tror han fel. Skolan ska vara en arena där barn tränas i kritiskt tänkande, i samarbete och till kunskapsinhämtning. Den enda fix som finns är mer pengar till fler och högre uppskattade lärare, mindre klasser, mer stöd till de elever som behöver det och inga jävla produktivitetsstämplar på barn.

____________________________________________________

Andra bloggar om: betyg, flumskolan, Jan Björklund, politik, skolan

Konflikt: Petter, Akuhujan, Red Metal, Slutstadium, Vida Latina, Samhällsfeber, Vardagspussel och Redundans.

Aborten är ointressant

Studera den här bilden, som jag hittat på Reproductive Rights Reality Check. George W Bush skriver under den så kallade Partial Birth Abortion Ban Act omgiven av personer som liksom honom inte borde ha en enda jävla åsikt om hur jag och andra kvinnor hanterar vår reproduktion. Inte varje dag som allting är så solklart illustrerat.

Utifrån Lena Lennerheds bok Historier om ett brott - Illegala aborter i Sverige på 1900-talet (som rekommenderas!) skriver jag i senaste numret av Arbetaren en essä om den fortfarande ofria aborten.

Men om den socialt restriktiva hållningen till aborter inte handlar om att värna fostret - vilket det inte kan göra eftersom Sveriges abortlag då vore helt orimlig – vad är då problemet? Vilken skillnad finns i praktiken mellan en “slentrianmässig” abort och en abort som genomförts för att kvinnan varit ung, sjuk, utsatt för sexuella övergrepp eller haft någon av de andra socialt accepterade motiven? Den enskilda kvinnan undviker säkert gärna det eventuella fysiska obehag eller de små medicinska risker en abort kan innebära – och väljer naturligtvis helst att inte alls bli ofrivilligt gravid. På en samhällelig nivå kan man dessutom säkert tänka sig en vilja att hålla sjukvårdskostnader nere, men det räcker inte för att förklara abortens särställning i den offentliga debatten.

Istället torde detta abortproblem kretsa kring reproduktionens centrala roll som den materiella grund utifrån vilken tillgänglighet, underordning och allt det som konstrueras som “kvinnligt” kan härledas. Det handlar om reproduktion och moderskap som “kvinnans idé” utifrån vilken könskategoriseringen sker, oavsett vilken sexuell orientering eller inställning till barnafödande enskilda kvinnor har. Därför är makten över kroppen och reproduktionen feminismens första och sista utpost och därför blir den genuint fria aborten så kontroversiell. Lena Lennerhed avslutar sin bok med att föra fram det blanka papprets abortlag som framtidens radikala reproduktionspolitik. Och det framstår plötsligt som självklart att aborten inte blir “fri” förrän den i lagstiftning och offentlig debatt upplevs som fullständigt ointressant och något kvinnan beslutar om på samma sätt som när hon tar en huvudvärkstablett.

_______________________________________________

Bloggen kommer att leva vidare, på något sätt. Skriver dock numera regelbundet i tryckt press vilket tar en del tid. (Läs förresten gärna min och Mattias Petterssons artikel om tveksamheter på Lilla Karachi.)

Massor av konflikter: Akuhujan, Den udda vinkeln, Kim Müller, Reciprocity, Red Metal, Vida Latina, Redundans och Petter